Inbördeskrig splittrar nationen.

Kungen angrips av upprorshuset York-

-som krigar för att sätta
sin äldste son Edward på tronen.

Edwards armé rycker fram,
anförd av hans yngste bror

Richard av Gloucester.

Richard av Gloucester är nära.

Han håller sin kurs mot Tewkesbury.

Kungens armés högkvarter
i Tewkesbury

Ers höghet.

-God natt, ers majestät.
-God natt, son.

Far.

Ers majestät.

Mor.

Edward är kung.
Huset York firar sin seger.

Nu, hoppas de,
börjar deras varaktiga fröjd.

Minnsnöjets vinter är oss nu förbytt
i glorrik sommar-

-av solen York.

Och alla moln
som hotade vårt hus-

-i havets djupa barm begravda äro.

Nu smycka segerkransar våra pannor!

Våra bräckta vapen hänga som troféer.

Vårt dystra härskri
byts i glada möten.

Och bister marsch
i glättig dansmusik.

Det grymma krig
sin pannas skrynklor jämnat-

-och sticker icke mer
på järnsmidd stridshingst-

-att skrämma själen
ur skräckfull ovän-

-men trippar lätt i jungfruburen in-

-vid lutans toner
lockande till vällust.

Men jag, som ej för skämt
och lek är gjord-

-och ej att kela
med en kärlig spegel...

Jag, präglad grovt.

Lytt. Ofullgången.

Vräkt i förtid ut, i andedräktens
värld knappt hälften färdig.

Så lam och så eländig i min åtbörd
att hundar skälla-

-där jag linkar fram.

Jag har i denna usla fridens tid
ej annat tidsfördriv än det att gå-

-och se min skugga uti solens sken
och språka-

-om min egen fula skepnad.

Jag kan le.

Och mörda när jag ler.

Väta mina kinder med tvungna tårar
och vända anletsdragen hur jag vill.

Och därför, då jag ej
som älskare kan kurtisera-

-har jag mig föresatt
att bli en skurk-

-och hata dessa dagars usla nöjen.

Jag snaror lagt-

-att hetsa bror Clarence och kung
Edward till dödligt hat sinsemellan.

Clarence! Min broder!
Varför denna vakt?

Ni gav öm om min säkerhet mig detta
sällskap att till Towern mig ledsaga.

Av vad skäl?
Får jag det veta?

Allt vad jag vet,
ty, jag bedyrar, än vet jag inget.

Så går det när av kvinnor män styras.

Det är ej kungen
som sänt dig till Towern.

Elizabeth, hans drottning.
Det är hon. Vi äro icke säkra.

Vi äro icke säkra.

Förlåten mig, ni prinsar.
Hans majestät förbjöd mig-

-att låta någon, vem han än är,
att samtala med er broder.

Vi talar ej om högförräderi. Vi säger
att konungen är vis och dygdig.

Och hans drottning...
till mogen ålder kommen.

-Jag ber er båda om förlåtelse.
-Du gör din plikt, vi lyder dig.

Vi är drottningens förkastade
och måste lyda.

Broder, farväl.
Jag går till kungen.

Denna hårda medfart av en broder
smärtar mig djupare än du tror.

-Den behagar ingen av oss.
-Långvarig blir ej din fångenskap.

Jag befriar dig eller ljuger för dig.

-Till dess hav tålamod.
-Jag är ju tvungen.

Farväl.

Dumma Clarence.

Jag älskar dig så att snart jag
vill din själ till himlen skicka.

Om himlen vill ta skänk
av mina händer.

Och nu jag gifter mig.

Visst har jag mördat
hennes man och far.

Förbannad handen
som gav dig såren.

Förbannat hjärtat
som så hjärtlöst var.

Förbannat blodet
som lät blodet strömma.

Om han någonsin får barn,
missfoster bliva det.

Och får han hustru, låt henne
bli mer olycksalig vid hans död-

-än jag har varit vid min unga makes.

Vad kolsvart troll har manat denna
djävul att hejda fromma dåd?

Ljuva helgon,
var kristlig, svär ej så.

Du lede djävul, bort!

Stör mig ej. Du gjort den
sköna jorden till mitt helvete.

Gör det dig fröjd att se vad ont du
gjort, se ditt mästarprov, slaktare.

Min fru,
ni känner ej försoningsläran.

Ej Guds, ej människors bud du känner.

Tillåt, gudomligaste bland kvinnor-

-att jag får lov att mig befria från
de förmenta synder som mig trycka.

Mördade du inte min man?

-Det tillstår jag.
-Du tillstår, piggsvin?

Give då Gud att du må bli fördömd
för denna illbragd.

-Bästa lady Anne...
-Han var ädel, mild och dygdesam.

Tillpass åt himlens kung
som har honom.

Du passar bara i helvetet.

-Ett ställe till.
-Ett fångtorn.

Din sängkammare. Låt oss sluta
denna vassa kvickhetsstrid.

Er fägring som mig ängslade i sömnen-

-kunde få mig
att åtaga hela världens mord.

Blott för en timma vid er ljuva barm.

Om det jag trodde, hör du, mördare,
rev jag från min kind den fägringen.

Mitt öga led ej se
din fägring härjas.

Som hela världen fägnar sig åt solen,
så jag åt den. Den är min dag.

Mitt liv.

Han som berövat dig din make
gjorde det för att ge dig en bättre.

En bättre man ej andas på jorden.

-Han finns som älskar dig bättre.
-Var är han?

Här.

Varför spottar du åt mig?

O, vore det ett dödligt gift för dig.

Aldrig kom gift från sån ljuvlig ort.

Aldrig föll gift på mera otäck padda.
Bort ur min åsyn!

Du mitt öga smittar!

Ditt öga pressat salt
ur mina ögon med gråt.

När jag hörde om min faders död-

-hade envar som såg det
våta kinder som löv i regn.

Mitt manna-öga veka tårar skydde.

Och vad ej sorgen mäktat pressa ut,
det har din skönhet.

Jag är blind av gråt.

Lär icke dina läppar sådant hån.
Till kyssar ej till hån är de gjorda.

Om din hämndfulla själ
ej kan förlåta-

-ödmjukt tigger jag om död...

...på mina knän.

Bida ej. Jag dödade din make,
men din skönhet var det som retade.

Ta kniven igen.

Eller ta mig.

Jag vill ej din bödel vara.

Befall mig döda mig och jag det gör.

-Det har jag gjort.
-I vredesmod. Säg om det igen.

Om jag ditt hjärta kände.
Jag fruktar att det är falskt.

Då finns ej trohet i världen.

Göm din kniv.

Får jag i hoppet leva?

Jag hoppas att alla gör det.

Ta denna ring.

Att ta är ej att ge.

Får jag oförtövat uppvakta er?

Det fägnar mig mycket
att se att ni så botfärdig är.

-Säg mig farväl.
-Det är mer än ni förtjänar.

Men då ni lärt mig
hur jag er ska smickra-

-tro att redan jag er sagt farväl.

Har nånsin så till kvinna
någon friat?

Har nånsin så en kvinna vunnits?
Hon blir min, men länge ej behållas.

Jag som mördat hennes man
och svärfar.

Att henne gripa så mitt i sitt hat,
med verop i sin mun, i ögat tårar-

-och ändock vinna henne.

Allt mot intet!

Hon ser vad icke jag kan se,
att jag är en ganska vacker karl.

Nu får jag hålla två tre tjog
med skräddare-

-att göra mina lemmar eleganta-

-och lipa sedan hos min käresta.

Solstrålar,
varen ej på dager njugga-

-att jag spatsera må
och se min skugga!

BENÅDAN

Catesby!

Clarence andas än.

Edward lever än.

När de gått bort...

...min vinning jag summerar.

Sjuk kungen är och svag
och melankolisk.

Var lugn, syster, snart ska hans
majestät återvinna sin goda hälsa.

Läkarna fruktar för hans liv.
Om han dör, vad blir det då av mig?

Himlen har välsignat dig med två
älskliga söner som dig trösta skall.

De är unga och tills de vuxna blir är
Richard Gloucester deras förmyndare.

Ej vän med mig
och vän med ingen av er.

Är det bestämt
att han ska bli protektor?

Om kungen går bort.

Min älskade, vad fan kan möta dig
så länge Edward är din trogna vän-

-och en furste
som Richard måste lyda?

Ja, lyda mig.
Och älska dig på köpet.

Ratcliffe?

-Vad heter han?
-Han heter Tyrell, herre.

Jag känner karln.

-Heter du Tyrell?
-James Tyrell.

Er trogne undersåte.

Är du verkligen?

Sätt mig på prov, min kung.

Jag har tillbragt en förfärlig natt.

Jag tyckte
att jag brutit mig ur Towern-

-och skeppat in mig till Burgund.

I mitt sällskap, min broder Richard.

Han lockade mig ur kajutan
upp på däck.

Bäst som vi gick där
tycktes mig Richard snava-

-och dra mig över bord-

-i oceanens tummel av vågor.

O, vilken pina var det ej
att drunkna.

Vad gräsligt sus av vatten
i mitt öra.

Vad syn av faslig död
för mina ögon.

Mig tycktes
att jag tusen skeppsvrak såg.

Och tusen mänskor gnagda av fiskar.

Guldklumpar, ankaren och pärlehögar.

Otaliga juveler, ädla stenar.

Allt vräkt ikring på havets botten.

Somliga låg uti dödskallar
och i de hål där fordom ögon bodde-

-sutto diamanter gnistrande-

-och blinkade så sött
mot havets gyttja-

-och gäckade benranglen runt omkring.

Min dröm fortsattes efter döden.

O, då började stormen i min själ.

Då kom en legion av leda djävlar
runt om mig-

-tjutande i mina öron så gräsligt-

-att jag av deras skri uppvaknade
och skalv-

-och trodde länge att ännu jag-

-i helvetet var kvar.

Så rysligt intryck gjorde denna dröm.

Stick!

Nå, mina raska, oförsagda gossar.

Gå ni att nu uträtta det där andra?

Ja. Vi kom för att få vår fullmakt
att slippa in på stället där han är.

Jag har den färdig här.

Varen raska i utförande,
för Clarence är vältalig-

-och kunde kanske ert hjärta röra.

Vi nyttjar vår hand, ej tungan.

Jag tycker om er, gossar.

Kvarnstenar gråte ni
som narren tårar.

Clarence lever inte en dag till.

Gud give Edward en salig hädanfärd
och låt mig i världen fritt husera.

Gud give er glada dar som förr.

-Frid vare er, ers majestät.
-Lord Stanley.

Har ni sett kungen i dag?

Buckingham och jag kommer just
från ett besök hos konungen.

-Talade ni med honom?
-Ja.

Han önskar en försoning
mellan Richard och era bröder.

Om allt går väl, men det gör det ej.
Vår lycka har nått sin höjd.

Var är de som klagat inför kungen-

-att jag, kan tro,
är bister och fientlig?

För det jag ej kan smickra,
tala sött-

-ej smila, krypa, smeka,
göra konster och vifta svans-

-måste jag vara lömsk och hjärtlös?
Får en ärlig man ej vara rättfram?

Till vem talar nu hans nåd?

Till dig som ej har heder eller ära.
När kränkte jag, gjorde dig orätt?

Nå, nå! Vi vet vad ni menar.

Så ond har världen blivit-

-att tätting yvs
där örn ej vågar knysta.

Er kväljer min och de våras uppkomst.
Gud give att vi aldrig er behövde.

Dock giver Gud att vi behöver er.

Min broder är fängslad
på er anstiftan.

Richard, en skändlig orätt
gör ni mig!

Herre, välsigna denna måltid.
Vid Jesus Kristus, Vår Herre. Amen.

Vad vill du, karl?
Hur har du kommit hit?

Jag vill tala med Clarence
och jag kom hit på mina ben.

Jag har aldrig retat hans majestät
mot er broder Clarence.

Jag har städse förespråkat honom.

-Ni kan ej neka...
-Hon kan det.

Hon kan, lord Rivers?
Men vem vet det ej?

Mer kan hon än neka till den saken.
Hon kan hjälpa er upp i världen.

Jag har allt för länge tålt
ert bittra hån och råa smädelser!

Jag ville hellre vara tjänstepiga
än mäktig drottning-

-och föraktas, smädas och bestormas.

-Vid Gud, jag kungen underrätta vill!
-Gör det, men duktigt.

Vad jag har sagt, det vill jag
inför konungen försvara.

Förrän ni var drottning
och er man var kung-

-var jag en packhäst
åt hans stora planer.

I all den tid var ni och er bror
bland dem som stöttade fienden.

Låt mig påminna er, om ni det glömt-

-vad ni har varit förr och vad ni är,
samt vad jag varit.

-Och vad jag är.
-En mordisk skurk!

Käre svåger, i den heta tiden från
vilken ni vår fiendskap vill räkna-

-följde vi Edward, vår kung.

Som vi följde er om ni var kung.

Om jag var kung?
Jag vore hellre månglare.

Jag är för barnslig tok
för denna värld.

Etterkryp, din puckelpadda!

Håll upp, håll upp.

Liten fröjd
åtnjuter landets drottning.

Buckingham, akta dig för hunden där.
Han biter bäst han viftar svans.

Ers majestät,
hans majestät har kallat er.

Vad sa hon, hertig Buckingham?

Ej något som jag frågar efter.

Jag kan ej klandra henne.
Vid Guds moder.

Ett kristligt och dygdigt beslut-

-för dem att bedja
som oss skada gjort.

Vad? Är du rädd?

Icke att mörda honom.
För jag har fullmakt.

Men att bli fördömd för att ha mördat
honom hjälper ingen fullmakt mot.

-Jag trodde du hade beslutat dig.
-Det har jag gjort.

Att låta honom leva.

Då säger jag det till Gloucester.

Vänta lite. Än sitter det litet drägg
av samvete kvar i mig.

Kom ihåg vår belöning
då gärningen är gjord.

Han ska dö.
Jag hade glömt belöningen.

-Var är nu ditt samvete?
-I hertigens av Gloucester pung.

-I Guds namn. Vilka är ni?
-Människor som ni.

-Men ej som jag av kungablod.
-Ni är ej som vi er konung trogen.

Vem har skickat er?
Varför har ni kommit?

Att...att...

-Mörda mig?
-Ja.

När har jag förorättat er?

Ej förorättat oss,
men kung Edward.

Gå till min bror Richard.

Han lönar er bättre för mitt liv
än kungen lönar er för min död.

Ni är bedragen.

-Er bror Richard hatar er.
-Nej, han älskar mig.

Gå till honom.
Säg till honom, så gråter han.

Ja, kvarnstenar.
Som han lärde oss att gråta.

Förtala honom inte, han är god.

Riktigt! Som snö på skyl!

Richard!

Ett gott dagsverke har vi gjort.

Ni pärer, hållen evigt ert förbund.

Rivers och Hastings,
ge varandra handen.

Hastings, min själ är ren från hat.

Ers majestät, jag svär detsamma.

Elizabeth, ni är inte undantagen.
Min fru, hälsa lord Hastings.

-Låt honom nu kyssa er hand.
-Så där, Hastings.

Ädle Buckingham,
gör mig lycklig i er enighet.

Om nånsin Buckingham bär hat mot er-

-må Gud mig straffa med hat
där mest jag kärlek hade väntat.

När jag som mest en vän behöver
och tror att jag har en vän...

...lömsk, full av svek
och list han vare.

-God morgon, mitt höga majestät.
-Richard.

-Och drottning.
-Jag har gjort ett gott dagsverke.

Gjort frid av strid
och kärlek av hat.

Fiendskap är en död för mig.

Jag hatar det och önskar
alla goda mänskors kärlek.

Först av er jag önskar frid.

Den jag med skyldig hyllning
mig vill köpa.

Av er, min ädle frände Buckingham-

-om nånsin mellan oss
det varit groll.

Av er, lord Hastings.

Av er, käre Rivers,
som alla utan skäl sett snett på mig.

Jag tror ej
att den engelsman finns-

-som har med mig
det minsta obytt-

-mer än med det barn
som föddes denna natt.

Min Gud, tack för din ödmjukhet.

Gud give att allt split nu var förbi.

Ers majestät,
jag har en bön till er.

Ta nu till nåd igen Clarence.

Erbjöd jag min kärlek för detta?
Vem vet ej att hertigen är död?

Vem vet ej han är död?
Vem vet han är?

Är Clarence död?
Jag gav ju kontraorder!

Den arme dog på er första order.

En Merkur bar den bevingad fram.
Lam var han som gick med kontraorder.

O Gud, jag fruktar
att du vedergäller på mig och er-

-och alla våra detta!

Rivers, hjälp mig i min säng.

Du stackars Clarence!

Så är det att ha bråttom.

Såg ni ej hur drottningens
gemena fränder bleknade-

-när de hörde om Clarences död?

Gud ska hämna det.

O, Clarence, min arma son.

Det var en ledsam nyhet.
Är han sängliggande?

Det är han. Han har slitit ut
sin kungliga person.

Vad bådar denna scen
av vild förtvivlan?

Edward, min man, din son,
vår kung, är död.

Gro grenarna när roten är fördärvad?

Vissna ej löven när saft dem felas?

Ack, jag är mor åt dessa sorger.

På mig gjut ut varenda smärtans tår,
för jag är amma åt alla era sorger.

Elizabeth, hav tröst.

Vi har alla skäl att gråta
denna stjärnas nedergång.

Om ock vår skörd
hos denna kung är slut-

-så börjar vi vår skörd
för sonens räkning.

Tänk som en ömsint moder
på prinsen av Wales, er son.

Skicka efter honom, krön honom.

Er tröst i honom lever.

Med litet följe hämta vi hit prinsen
att här i London krönas.

Varför med litet följe?

En mäktig hop
kan riva nykläckt groll ånyo upp.

Jag hoppas kungen stiftat fred
bland oss alla.

Och förbundet står fast i mig.

Så ock hos mig,
jag hoppas hos oss alla.

Därför ger jag Buckingham rätt.
Ett litet följe bör hämta prinsen.

-Premiärministern?
-Så tycker också jag.

Då blir det så.

Tvenne speglar av min mans stolta
skepnad av ilsken död i bitar slogs.

Och jag har blott
det falska glaset kvar-

-där jag med grämelse
min smälek skådar.

Frun. Mor...

Jag ber ödmjukt om er välsignelse.

Gud tröste dig och lägge
i ditt hjärta ett ödmjukt sinne-

-med kärlek, fromhet, lydnad
och ärlig trohet.

Amen. Och låte mig dö
som en god gammal man.

Så slutar en moders välsignelse.
Tänk att hennes nåd glömde det.

Mylord protektor...

Vem som än reser till prinsen, låt
för guds skull inte oss stanna hemma.

Och låt oss skilja Rivers
från prinsen.

Mitt andra jag.

Jag hjärtligt längtar
att få prinsen se.

Han säkert vuxit mycket sen sist.

Det sägs
att onkel Richard växte så-

-att han två timmar gammal
gnagde skorpa.

Gå din väg, din skälm.
Du är för näsvis.

Elizabeth, bli inte ond på din son.

Små krukor har också öron.

Lord Stanley. - Richmond.

Vad nytt?

Sådant nytt som smärtar mig
att veckla ut.

Vad nytt är det då?

Er bror Rivers har mördats.

Av vem?

-Richmond?
-Richard...och Buckingham.

Jag ser mitt hus undergång.

Välkommen, käre frände!

Välkommen till er huvudstad.

Jag väntade mig fler onklar här.

De onklar som ni saknar var falska.

Ni hörde blott på deras sockerord,
men såg ej giftet i deras hjärtan.

Gud bevare er för så falska vänner.

Gud göre det, men de var ej falska.

Premiärminister lord Hastings
kommer för att hälsa er.

Catesby, skulle det ej vara lätt
att vinna Hastings på vår sida-

-för att upphöja denna ädla hertig
på Englands vittberömda kungatron?

Han älskar prinsen för hans faders
skull och gör honom ej det minsta.

-Stanley och ärkebiskopen då?
-De gör som de ser Hastings göra.

Samla dem i morgon
för att pläga råd om kröningen.

Känn dig före varsamt med Hastings
och ge oss kunskap om hans sinnelag.

Hälsa Hastings från mig.
Säg honom att Rivers åderlåtits.

-Onkel!
-Vad vill ni, min lille prins?

För det jag är så liten som en apa
så skall ni bära mig på ryggen.

Onkel Richard? Var skall
till kröningen vår bostad bli?

Om jag får råda er-

-så kan ers höghet i Towern
vila en och annan dag.

-Jag kan inte i ro sova i Towern.
-Vad har ni att frukta där?

Min onkel Clarences vreda vålnad.

Min farmor sa
att han blev mördad där.

-Jag fruktar ingen mördad onkel.
-Ej för nån levande, hoppas jag?

En så klok, så ung lever inte länge.

Nog om dem.

Vad är att göra om vi märker att
Hastings ej går in på våra planer?

Hugg av hans huvud.
Något måste göras.

Och när jag har blivit kung...

...kräv av mig grevskapet Hereford-

-och det lösa bohag som min bror
kung Edward fordom ägt.

-Det löftet ska jag av er kräva.
-Med all vänskap ska det beviljas.

Kom, till vår kvällsvard.

Och sen?

Min onkel drömde i natt
att galten hade visat sina betar.

Han frågar om ni vill undgå faran
som hans själ har anat.

Gå tillbaka till lord Stanley.
Säg att han fruktar i otid.

Vad hans drömmar angår...
Jag undrar om han är så dåraktig.

God morgon, Catesby.

Säg till din onkel
att vi möts i rådet.

Där ska han se att galten hövlig är.

Catesby, vad nytt i detta vackelrike?

Ja, visst är världen huvudyr, herre.

Den kan nog inte stå på benen förrän
Richard kungarikets krans får bära.

-Kungarikets krans? Du menar kronan?
-Ja, herre.

Förr må denna hals
från skuldran huggas-

-än jag vill kronan se
så illa använd.

-Hastings?
-Var är ditt jaktspjut, Stanley?

Förrän jag blir 14 dar äldre ger jag
skjuts åt mången som ej tror det.

Det är ohyggligt att dö när man
är oberedd och det ej väntar.

-Ärkebiskop! Ni är tidigt uppe.
-Roligt att se premiärministern.

Vad?
Talar ni med en präst, Hastings?

Er vän Rivers behövde prästen.

-Vad är klockan?
-På slaget två.

Här, ädle pärer, vi församlat oss
för att utsätta kröningen.

Säg då, när blir den kungadagen?

-Är allting redo till kungafesten?
-Ja.

Vem vet vad lord protektorn tänker?

-Hans mening känner ni bäst.
-Varandras anleten vi känna.

Han känner ej mitt hjärta mer
än jag ert.

Och jag ej hans, mylord,
mer än ni mitt.

Hastings, ni och han är förtrogna.

Jag har inte frågat honom,
men ni kan säga tid och stund.

Jag ger min röst på hertigens vägnar.

God morgon på er alla.
En sjusovare jag varit.

Om ni ej passat på i rättan tid
hade Hastings sagt er roll.

Så djärv som Hastings
ingen annan får vara.

Han känner mig och mig älskar.

Jag ber er alla...

Vad förtjäna de
som mig trakta efter livet...

...och har förhäxat min kropp
med signeri och satans konster?

De har förtjänat döden.

Med egna ögon skåden då mitt onda.

Se hur jag är förhäxad.

Se.

Min arm har tvinat bort
som en förtorkad kvist.

Det är drottningen Elizabeth,
den satans häxan.

-Om detta brott hon gjort...
-Om?

Du patron av den gemena Elizabeth,
säger du om till mig?!

Du är förrädaren!
Av med hans huvud!

Vid Sankt Paul, jag svär, jag
vill ej spisa förrän jag det sett!

Envar som älskar mig,
stå upp och följ mig!

Hertigen vill spisa middag.

Han längtar till att se ert huvud.

Jag höll av den karln så
att jag måste gråta.

Kan ni tro att den förrädaren
ställt till en plan att mörda mig?

-Och lord protektorn?
-Har han det?

Englands fred hade tvingat oss
att avrätta honom.

Han har förtjänat sin död.

Och tvivla ej.
För ett troget borgerskap jag tolkar-

-att ni förfor rättsligt i denna sak.

Buckingham, gå efter till Guildhall.

Där ska du utpeka Edwards söner
som bastarder.

Håll fram Edwards liderliga leverne-

-som sökte deras pigor,
döttrar, hustrur!

Jag så ska hålla tal-

-som om den gyllene lön
jag kämpar för min egen vore.

Catesby!

Ge order om att ingen vem det ock
må vara får tillträde till prinsarna.

...knappt det blod var tvättat
från hans händer-

-som rann ifrån min första änglamake.

Då jag Richard såg i anletet
och önskade så här:

Förbannad du, och om du dig gifter,
sorg din bädd belägra.

Men plötsligt-

-blev mitt kvinnohjärta
så grovt besnärjt av hans söta ord-

-och underkastad
min egen själs förbannelse.

Buckingham, vad säger borgerskabet?

Nämnde du Edwards barns oäkta börd?

Hans vilda lustars brånad,
hans tyranni för strunt-

-hans oäkta börd.
Er tukt i örlog och i frid er visom-

-er godhet, er dygd
och fromma ödmjukhet.

Mot slutet av mitt tal bad jag alla
som älskade sitt land att ropa:

Gud skydde Richard, Englands kung!

-Gjorde de så?
-Nej. De sa ej ett ord.

De stumma stockarna!
Ej mål i munnen?

-Borgmästaren och hans män är här.
-Låtsas vara rädd.

Låt länge bedja er om audiens.

Och...tag en bönbok i er hand.

Gör som en flicka.
Svara nej och tag.

-Ratcliffe.
-Lita på att allt ska lyckas väl.

Ni ska se vad jag kan göra.
- Catesby.

Han ber er, Buckingham,
i morgon eller övermorgon komma.

Han är där inne med två fromma fäder.

Säg att jag, borgmästaren och
dessa herrar vill tala med hans nåd.

Jag ska säga detta.

Ah, lord borgmästare...
Richard är inte kung Edward.

Han sträcker sig ej på soffan,
han forskar med tvenne andans män.

Han vakar uti bön för själens bästa.

Hur sällt vårt England om så dygdig
prins ville taga av dess styrelse.

Gud låte ej Rikard säga nej.

Jag fruktar att han gör det.

Han undrar varför ni har församlat
en sådan hop av borgare hos honom.

Han fruktar ni har ont i sinnet.

Vid Gud!
Vi kom hit i allsköns kärlek!

Mylord protektor?

Förlåt att vi stör din fromma andakt.

Mylord, det behövs ingen ursäkt.

Jag fruktar
att jag har gjort nåt misshagligt...

Vill ni rädda ert fel?

Varför andas jag i ett kristet land
om jag ej skulle göra det?

Det är ert fel att så ni lämnar bort
det högsta sätet, majestätets tron.

Vi ber av hjärtat att ni vill ta an
vårt Englands konungsliga styrelse.

Ej som protektor, men som
kronans arvinge, släkt från släkt-

-i kraft av börd
med evigt arv och ägo.

Er kärlek förtjänar mina tack.

Men mitt ringa värde tillbakaskyggar
för ett så stort ansvar.

Om också varje hinder vore bortröjt-

-så stor är dock min andes fattigdom-

-så många och så svåra mina brister
att jag helst gömde mig för storhet.

Dock, Gud ske lov
att jag icke behövs.

Vårt kungaträd har burit kungafrukt.

Ni säger att prinsen av Wales
är er broders son?

Så också vi,
men född före hans bröllopsdag.

Emottag därför, konungsliga herre,
den höga värdighet som bjuds er.

Gör det, ädle herre.

-Avslå ej vad kärlek beder.
-Mäns hjärtan är fulla av fruktan.

Jag passar ej för rang och majestät.

Då sätter vi en annan på tronen.

Upptagen det ej illa. Jag kan ej,
och vill ej göra er till viljes.

Er brorson blir aldrig vår kung.

Kom, borgersmän, vi bedja
icke längre! För bövelen!

-Svär inte, käre Buckingham.
-Kalla hit honom. Ta emot kronan.

Påtvinga mig en värld av bekymmer?

-Kalla tillbaka honom.
-Mylord! Mylord Buckingham!

Jag är inte gjord av sten.

Då lyckans tunga ok ni vill spänna
på min rygg-

-får jag med tålamod bördan dra.

Men Gud vet, ni vet det tilldels-

-hur långt jag är ifrån
att önska detta.

Om du vill leva, ila över havet. Lev,
käre Richmond, fri från satans klor.

Fly, min käre nevö,
från detta slaktarhus.

Länge leve kung Richard!

Brackenbury,
hur mår mina söner prinsarna?

Bra, ers majestät.
Men jag får ej låta er besöka dem.

-Kungen förbjöd det strängeligen.
-Kungen?

-Jag menar lord protektorn.
-Bevare honom från kungatiteln.

Jag är deras mor.
Vem håller mig från dem?

Mig binder ed.
Och därför, förlåt mig.

Gå du till Richard.
Änglar dig beskydda.

Dröj. Än en gång
vi se oss om till Towern.

Du gamla stenhop, ömka mina barn-

-dem avund spärrat inom dina murar.

Du hårda vagga åt så snälla små.

Du gråstens-amma, se om dem väl.

Buckingham,
ditt råd och ditt bistånd-

-har lyft upp till denna höjd
kung Richard.

Men ska vår ära leva blott en dag-

-eller länge och åt den vi fröjdas?

Än lever den och leve så för evigt.

Prinsarna lever.
Gissa vad jag menar.

Säg ut, dyre prins.

-Kung vill jag vara.
-Det är ni ju.

Men prinsarna lever.

Buckingham, du plägade ej vara
så trög. Ska jag säga det rätt ut?

Bastarderna måste dö
Jag vill att de genast expedieras.

Vad har du nu att säga?

-Säg fort, var kort.
-Ers höghet handla efter behag.

Ha, ha, du är av is.

Din vänskap fryser.
Säg om du gillar att de ska dö?

Låt mig få draga andan, dyre kung,
förrän jag bestämt talar om det.

Den högt uppsatte Buckingham
blir krånglig.

Har han otröttad hållit ut så länge
och drar efter andan nu?

Må gjort.

Lord Stanley?

-Ers majestät.
-Vad nytt?

Ärkebiskopen, hör jag, har slutit sig
till Richmond i Frankrike.

Richmond siktar på att gifta sig
med den unga Elizabeth.

Min bror Edwards dotter.
Då hoppas han kunna få min krona.

Richmond är er nevö.
Ordna det.

Catesby!

Sprid ut ryktet att Anna,
min gemål, är farligt sjuk.

Som du står och drömmer! Sprid ut
att Anna, min fru, är dödssjuk.

Tyrell.

Jag måste nu äkta unga Elizabeth.
Annars står min tron på skört glas.

Mörda hennes bröder
och sen äkta henne.

Tyrell...

Djärvs du mörda en av mina vänner?

Befall.
Jag mördar hellre två fiender.

Där har du det.
Två ärkefiender.

Tyrell...

Jag menar bastarderna i Towern.

Säg det är gjort och jag ska
gynna och befordra dig.

Det är gjort.

Ers majestät.

Ers majestät,
jag kräver grevskapet Hereford-

-som ni har lovat mig till egendom.

Det får vara.
Ärkebiskopen har flytt till Richmond.

Jag har hört det.

Vad svarar ers nåd på min begäran?

Nån spådde att Richmond skulle
bli kung. Kanhända, kanhända...

-Grevskapet som ni lovat mig...
-Richemonde.

-Ers majestät...
-Ja... Vad är klockan?

Jag tar mig friheten
att påminna ers nåd om sitt löfte.

Men vad är klockan?

-På slaget tio.
-Låt henne slå.

Låta henne slå?

Du står ju som en slaghammare och
hindrar mina tankar med ditt kält.

-Jag är ej vid givarlynne i dag.
-Säg mig likväl ja eller nej.

Du stör mig!
Jag är ej vid det lynnet!

Ej en enda timme njöt jag uti hans
bädd den gyllene sömnens dagg.

Men väcktes jämt
av hans stygga drömmar.

Dessutom hatar han mig.

Och han gör snart av med mig.

Låt mig tänka på Hastings och gå.

Gode Tyrell. Gör du mig lycklig
med ditt budskap?

-Det är gjort, ers majestät.
-Har du själv sett dem döda?

-Och begravda?
-Ja, ers majestät.

Gode Tyrell.

Kom till mig, Tyrell, snart.
När supén är slut.

Berätta då för mig om deras dödssätt.

Tänk under tiden ut vad du vill ha.

Och du ska bli arvinge
till din önskan.

Edwards söner slumrar
i Abrahams sköte.

Och Anne...

...min fru, ska åt världen
säga god natt.

Osäkert spel.

Men van i blod att vandra
man drar den ena synden på den andra.

Ej gråtmild ömhet bor i detta öga.

-Ers majestät!
-Ratcliffe?

I söder stryker en väldig flotta.
Richmond tros vara dess amiral.

Buckingham har flytt för
att möta honom på stranden.

Uppror tämjes kort och gott med järn.

Är du min son?

Ja, lovad vare Gud, min far och ni.

Du padda! Var är prinsarna?
Och din fru?

Mor, jag har en smula av ert lynne-

-och tål ej en ton av förebråelse.

-Låt mig tala!
-Gör det kort, jag har bråttom.

Jag väntade på dig i marter
och i dödsångest.

-Jag kom till slut till er lisa.
-Du gjort mig ett helvete på jorden.

Din barndom var envis och ondsint.
Skoltiden vild, förtvivlad, rasande.

Din ungdom djärv och oförvägen.

Din mandom stolt och fin
och slug och blodig.

Kan du en enda lycklig timma nämna
som jag i ditt sällskap njutit har?

Lyssna till mitt tal.
Och jag ska aldrig mer tala till dig.

Ta med dig i krig
min tyngsta förbannelse.

För Richmond ska min bön kämpa.

Du blodig är
och blodig ska du ända.

Så skändligt som ditt liv
ska död dig skända!

Jag far till Frankrike.
Spara ej din tunga.

Du är en dröm om vad du var,
en fläkt, en drottning blott på lek.

Var är din make nu?
Var är dina bröder? Dina två söner?

Var är de glada dagarna?

Vem böjer knä
och säger Drottning, hell! ?

Var är pärerna som ödmjukt bockade?

Var är de hopar
som ikring dig trängdes?

Lär mig mina fiender förbanna!

Sov ej om natten, fasta hela dagen.

Tänk dina barn mer fagra än de var.

Och han som dräpte dem
värre än han är!

Säg mig, du skurk!
Var är mina barn?

Var är min bror Rivers
och din bror Clarence?

Var är lord Hastings?

Elizabeth. Jag har ett ord att säga.

Jag har ej fler söner
av kungligt blod åt dig att mörda.

Ni har en dotter.
Vid namn Elizabeth.

Ska hon dö för det?

-Låt henne leva.
-Hennes härkomst räddar hennes liv.

Den räddningen
blev hennes bröders död.

Ni talar som om jag mördat prinsarna.

Mördarknivens egg var säkert slö-

-men vässades på ditt hårda hjärta
för att i mina lamms inälvor rasa.

Jag unnar er och era mer gott
än nånsin ni lidit ont av mig.

Vad stånd, vad värdighet, vad ära
kan du åt nån av min ätt förskaffa?

Allt vad jag äger,
ja, mig själv och allt-

-till ett av dina barn
jag skänka vill.

Var kort på det att ej din godhet
må räcka längre än din godhet.

Av allt mitt hjärta
älskar jag din dotter.

Jag vill till Englands drottning
henne göra.

Vad? Du?

Vad tycker ni?

-Hur kan du fria till henne?
-Det ville jag lära av er.

-Vill du lära det av mig?
-Hjärtans gärna.

Skicka henne då med hennes bröders
mördare två blodstänkta hjärtan.

Då gråter hon.

Om detta ej till kärlek henne lockar
skicka ett brev-

-om dina ädla dåd. Om att du mördat
hennes onklar Clarence och Rivers.

Och för hennes skull gjort
kort process med faster Anne.

Ni hånar mig. Det är ej
rätta sättet att vinna henne.

Inget annat finns, så framt du ej
en annan skepnad tar-

-och ej är den Richard som det gjort.

Om jag gjort det
av kärlek till henne då?

Då måste hon välja att hata dig.

Det som är gjort kan inte ändras.

Män handlar oförståndigt ibland.

Om jag från era söner tagit riket-

-vill jag till bot
ge det åt er dotter.

Återigen ska ni bli kungamoder.

Va?
Än vi leva mången glädjens dag.

Varje tår ni fällt ska komma åter-

-förvandlad till en orientens pärla.

Gå nu, min moder, till din dotter.

Lär hennes blyga ungdom
vad du vet.

Bered prinsessan på kärleksfröjders
ljuvligt tysta timmar.

Och när mina styrkor
har tuktat dvärgrebellen-

-Richmond, en hjärnlös Buckingham,
kommer jag krönt med segerkransar-

-och för din dotter
till en hjältes bädd.

Vad är bäst att säga?

Säg att hon ska bli
en mäktig drottning.

Och begråta denna titel som sin mor?

-Säg att jag evigt henne älskar.
-Hur länge räcker hennes hulda liv?

-Så länge himlen och naturen vill.
-Så länge helvetet och Richard vill!

-Ni talar för ytligt, för livligt.
-Nej, mitt tal är för djupt och dött.

-I djupet ligga mina barn.
-Rör ej den strängen mer.

Jag rör på den
tills hjärtats strängar brista!

Jag vet
att Richmond tänker äkta Elizabeth.

Hos henne dväljs min lyckodag
och din.

Utan henne drabbar mig och henne,
dig själv och landet och mången själ-

-död, undergång, förödelse och fall
som bara kan undvikas med detta.

Bli min kärleks tolk,
berätta för henne...

...vad ska jag bli.

Ej vad jag var.

Ska jag så av satan låta mig frestas?

Ja, när satan frestar dig
till det goda.

Men du har mördat mina barn.

I din dotters sköte begraver jag dem
som en Fenix i ett bo av kryddor.

De ska leva upp av sig själva.

Ska jag då gå
att vinna dig min dotter?

Och därigenom bli lycklig moder.

Skriv inom kort ett brev till mig.
Jag ska svara dig hur hon är sinnad.

Bär denna trogna kärleks kyss
till henne.

Farväl.

Eftergivna toka.

Och ytliga, svaga kvinna!

Lord Stanley! Vad nytt?

Så gott just ej, dock ej så ont.

Håhå, en gåtolek! Ej gott, ej ont...
Än en gång, vad nytt?

-Richmond är på sjön.
-Där sjunke han och sjön på honom!

-Vad gör han där?
-Det vet jag ej.

-Jag gissar blott.
-Och gissningen?

Av Buckingham retad han anspråk gör
på kronan här i England.

Är tronen ledig?
Är kungen död?

Du vill förråda mig
och fly till honom.

Jag har aldrig varit
och blir ej heller falsk.

Gott, samla folk. Men lämna kvar
hos oss din son unge George.

Stanley, se till att du är trofast.

Annars sitter ej hans huvud säkert.

-Ers majestät, hertig Buckingham...
-Tills du kommer med en bättre nyhet!

Hertig Buckingham
är tillfångatagen.

Förlåt mig.

Richmond har landat
med en mäktig fransk här.

Vi möter honom.

Medan vi pratar kan ett kungaslag
vinnas och förloras.

Tyrell! Ge order om
att Buckingham ska tas med!

Välkommen.

-Brackenbury.
-Richmond.

Må lycka och seger
vara med dig, käre nevö.

Dronningen har sagt ja till
att låta mig äkta Elizabeth.

England fröjdas.
Gode lord Stanley. - Brackenbury.

Förbered att rycka fram bittida.

Jag kan inte stödja dig för öppet.

Din kusin George hålls i förvar.

Den usla, rovlystna galten!

Hans vänner går till dig.

Han har inga vänner.

Låter inte kungen mig tala med honom?

-Nej, min gode herre.
-Blev han min kung för detta?

Tyrell, varför så dystra blickar?

Mitt hjärta är tio gånger lättare
än mina blickar.

-Vad är klockan?
-Kvällsvardsdags.

Jag spisar ej i kväll.
Hur stark är förrädarhopen?

-Sex eller sju tusen, ers majestät.
-Vår härsmakt är tre gånger starkare.

Och kungens namn är en väldig borg.

-Catesby!
-Ers majestät.

Be lord Stanley att komma med
sin styrka före soluppgången.

Annars faller hans son George ner
i den eviga nattens kolsvarta grotta.

-Lämna mig.
-Det ska jag.

Gå upp med lärkan i morgon,
gode Tyrell.

Ers majestät.

Lämna mig.

Herre,
låt nu Richmond och Elizabeth-

-till Guds behag förena sig.

Må deras ätt,
om det är Gud behagligt-

-framtiden berika
med en ljuvlig frid.

Herre, du, vars kamp
jag tror mig kämpa nu.

Se till min härsmakt
med ett nådigt öga.

Giv mina män din vredes skarpa järn-

-att vi må prisa dig i din seger.

I sömn och i vaka...

...beskydda mig.

Är du min son? Du padda!

Richard, en skändlig orätt
gör ni mig!

Du smittar mina ögon!

Jag har allt för länge tålt
ert bittra hån och råa smädelser!

För det jag är så liten
som en apa...

Var är mina barn?!

Jag bara drömde.

O, fega samvete.

Vad fruktar jag?
Jag är ju ensam.

Richard älskar ju Richard.

Det betyder ju att jag är jag.

Är det en mördare här?

Nej. Jo.

Jag är här.
Jag älskar ju mig själv. Men varför?

För nåt gott
som jag har gjort mig själv?

Ack nej!
Förr hatar jag mig själv.

För allt det onda
som jag själv bedrivit.

Jag är en skurk.

Ljug ej, det är jag inte.
Narr, smäda ej dig själv.

Narr, smickra inte.
Mitt samvete har tusen skilda tungor.

Och varje talan dömer mig till skurk.

Jag borde förtvivla.

Ingen varelse mig älskar.

Och dör jag,
ej av någon själ jag ömkas.

-Ers majestät.
-Ratcliffe.

-Är alla våra vänner trogna?
-Helt visst.

-Ratcliffe, jag fruktar, fruktar.
-Nej, bästa prins.

Var inte rädd för skuggor.

Hur har ni sovit, mylord?

Den bästa sömn-

-de ljuvligaste drömmar
som nånsin i tröttat huvud kommit.

Samvete är en glosa för pultroner.

Erinren er mot vilka ni här strider.
En hop förlupet pack, landstrykare.

Vem för dem an?
En paltig lurk, en morsgris.

Besegras vi, så besegras vi av män.

Men stryk det packet
över havet kören.

Ska dessa nu vårt land besitta,
hos våra hustrur ligga-

-våra döttrar våldtaga?

-Kommer Stanley med sin styrka?
-Han har vägrat att komma till er.

Av med hans son Georges huvud.

Stanley!

Ers majestät! Ers majestät!

En häst! En häst!
Mitt rike för en häst!

James Tyrell, till undsättning!

Fly, herre!
Jag ska skaffa er en häst!

Fly? Slav!

Richard!

Nej!

Hugg in i högen.

Bär det icke av till himlars strand
dragom till fanders hand i hand!

Text: Thomas Jansson
Scandinavian Text Service 2017

Fritt efter
Carl August Hagbergs översättningar

Ansvarig utgivare:
Anders Melin